Början av en come back
18 Juni 2011 - Binegar lämnas ut på foder
16 Nov 2011 - Binegar hämtas hem pga djurplågeri
24 Jan 2012 - Jag sitter upp för första gången på flera månader.
Veterinären rekomenderade oss att vänta 3 månader med att sitta på hästen så han skulle få lägga på sig i hull och få en chans att komma tillbaka på riktigt. Han har återhämtat sig förvänansvärt bra och snabbt. Därför beslöt jag mig för att putsa upp sadeln och lägga den på hans rygg för att se hur han reagerade på det. Ingen nämnvärd reaktion. Jag provade därför att sätta på honom en side pull. Ett träns utan bett. För att vänta på respons. Inget den här gången heller.
Jag bestämde mig för att klä på mig min väst & min hjälm för att ta ner honom i paddocken för att sitta upp. Efter ett antal (läs 10 - 15) försökt till att kravla mig upp på hans rygg satt jag mest kvar för att fånga ögonblicket. Sedan gav jag ett kommando för att få honom i rörelse framåt.
Jag måste passa på att beröma min häst för ett sådant extremt tålamod. Han stod så fint medan jag försökte ta mig upp från bäde vänster & höger sida, flera gånger. Sadeln drogs åt mitt håll eftersom jag inte var tillräckligt snabb & smidig upp. Han fick sätta ner hovarna i snön flera gånger om för att ta nytt grepp när han antingen blev högertung, eller vänstertung. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur det såg ut. Men jag började skratta åt mig själv & hoppades för Guds skull att ingen såg mig! Det var pinsamt, vem kan inte ta sig upp på sin egen häst? Den där akrobat-Anna är lååångt bort!
Med spetsade öron, ett otroligt lugn och med en trygghet som heter duga började jag snart förstå att det inte bara var samma gamla trygga kille som jag lämnat iväg i somras. Utan också att han kanske också ha utvecklats lite, psykiskt. Han utstrålade någon som sa till mig "sitt du där uppe, jag sköter det här, vi kan ju detta, du och jag."
Känslan av att få sitta på min trygga gamla kille, känslan av att låta benen hänga och bli tunga ner mot marken och känslan av att få följa hans säregna rytm igen var en upplevelse. Det kändes nästan som att det här är något jag drömt om att få prova hela livet. Och nu kom den dagen.
Vi skrittade på långa tyglar, utan krav eller uppgifter i ca 5 minuter. 4 varv i höger varv & 4 varv i vänster varv. Bara för att få känna på varandra igen. Men det verkar som sagt inte ha skett några stora förändringar alls. Vi är vi.
I full mundering med skavsår från täcket på vänster bog.
Vill bara passa på att tala om att den största ångesten smög sig på när jag var tvungen att spänna ut säkerhetsvästen i sidorna för att kunna dra åt dragkedjan. Någon har slappat till sig. Fast, det har vi nog båda två, både Binegar och jag. Men det ska det väl bli ändring på. Och idag tog vi steg nr 1. Dag nr 1.
16 Nov 2011 - Binegar hämtas hem pga djurplågeri
24 Jan 2012 - Jag sitter upp för första gången på flera månader.
Veterinären rekomenderade oss att vänta 3 månader med att sitta på hästen så han skulle få lägga på sig i hull och få en chans att komma tillbaka på riktigt. Han har återhämtat sig förvänansvärt bra och snabbt. Därför beslöt jag mig för att putsa upp sadeln och lägga den på hans rygg för att se hur han reagerade på det. Ingen nämnvärd reaktion. Jag provade därför att sätta på honom en side pull. Ett träns utan bett. För att vänta på respons. Inget den här gången heller.
Jag bestämde mig för att klä på mig min väst & min hjälm för att ta ner honom i paddocken för att sitta upp. Efter ett antal (läs 10 - 15) försökt till att kravla mig upp på hans rygg satt jag mest kvar för att fånga ögonblicket. Sedan gav jag ett kommando för att få honom i rörelse framåt.
Jag måste passa på att beröma min häst för ett sådant extremt tålamod. Han stod så fint medan jag försökte ta mig upp från bäde vänster & höger sida, flera gånger. Sadeln drogs åt mitt håll eftersom jag inte var tillräckligt snabb & smidig upp. Han fick sätta ner hovarna i snön flera gånger om för att ta nytt grepp när han antingen blev högertung, eller vänstertung. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur det såg ut. Men jag började skratta åt mig själv & hoppades för Guds skull att ingen såg mig! Det var pinsamt, vem kan inte ta sig upp på sin egen häst? Den där akrobat-Anna är lååångt bort!
Med spetsade öron, ett otroligt lugn och med en trygghet som heter duga började jag snart förstå att det inte bara var samma gamla trygga kille som jag lämnat iväg i somras. Utan också att han kanske också ha utvecklats lite, psykiskt. Han utstrålade någon som sa till mig "sitt du där uppe, jag sköter det här, vi kan ju detta, du och jag."
Känslan av att få sitta på min trygga gamla kille, känslan av att låta benen hänga och bli tunga ner mot marken och känslan av att få följa hans säregna rytm igen var en upplevelse. Det kändes nästan som att det här är något jag drömt om att få prova hela livet. Och nu kom den dagen.
Vi skrittade på långa tyglar, utan krav eller uppgifter i ca 5 minuter. 4 varv i höger varv & 4 varv i vänster varv. Bara för att få känna på varandra igen. Men det verkar som sagt inte ha skett några stora förändringar alls. Vi är vi.
I full mundering med skavsår från täcket på vänster bog.
Vill bara passa på att tala om att den största ångesten smög sig på när jag var tvungen att spänna ut säkerhetsvästen i sidorna för att kunna dra åt dragkedjan. Någon har slappat till sig. Fast, det har vi nog båda två, både Binegar och jag. Men det ska det väl bli ändring på. Och idag tog vi steg nr 1. Dag nr 1.
