Det slog mig igår att det är redan 11 månader sedan jag hämtade hem min prins igen. Helt sjukt. Tiden bara går och mycket har hänt, men ändå inte. Det känns som det var förra veckan jag hämtade hem honom. Men det är det inte. Det är snart ett helt år sedan. Och ärendet står still. Men jag vet inte. Jag vet inte om jag orkar lägga ner mer energi i det nu. Binegar är tillbaka igen, bättre än vad han var när jag lämnade iväg honom sommaren 2011. Han är frisk och mår bra igen. Och det är det viktiga.

Men ändå. Jag vill se fodervärden (läs jag vill aldrig mer se henne) inför rätta.
Men hon ska vara gladast på jorden så länge jag inte får syn på henne. Och det säger jag er.
För jag kommer inte vara nådig. Jag önskar henne allt ont. Bara så ni vet! Ingen beter sig såhär mot djur. Inte bara mina djur. Ingens djur. Aldrig. Aldrig någonsin.