Jag trodde allt var nedlagt. Jag trodde inte att man tog så hårt på djurplågeri.
Nästan 18 månader gick och inget hände. Jag försökte lägga det bakom mig
och började nöja mig med faktumet att Binegar var hemma igen och att allt blev bra till slut.
Jag försökte släppa tankarna på att jag ville se henne fällas. Jag gick vidare med allting, nästan.


22 April ringde telefonen.
Det var polisen från Karlshamn.
Förhör har hållits med fodervärden.

Jag började vänja mig vida tanken på att inte få min chans till upprättelse och jag började
nästan tycka att det var skönt att slippa fundera mer på allting och bara låta livet rulla vidare.
Men icke.

En vecka efter samtalet med polisen får jag ett meddelande på facebook av reportern som skrev
om mig och Binegar för Blekinge Läns Tidning i December 2011. Hon undrade om jag var intresserad
av att göra en uppföljande artikel. Jag svarade "ja". Då har folk undrat varför jag återigen ville
vara med i tidningen, eftersom jag sagt att jag bara vill släppa hela processen.

Jo, får jag chansen att ännu en gång påminna andra människor om att hålla ögonen
öppna för omvärlden, så är det klart att jag tar den chansen. Det var därför jag valde att
vara med i tidningen från början. Man läser om sånt här på nätet, men det är "någon annan"
eller så är det "för långt borta" för att faktiskt ta in det. Sånt här händer. Överallt. Alltid. Varje dag.
Runt om i hela världen. Finns det någon som bryr sig? Det är bara djur. Och jo, i Sverige
tar man väldigt hårt på djurplågeri.

"Sånt händer inte här", eller "sånt skulle inte hända mig".
Nej, det kanske det inte gör, men någon händer det. Och det hände mig.
Trodde jag att det skulle hända mig? Knappast.

Lite som att vinna en miljon på Lotto. "Det händer inte mig".
Nej, det kanske inte händer dig, men det måste ju hända någon.
Den "någon" är kanske du en dag.

BLT 21 MAJ 2013

---

---